...varför, kan man fråga sig går inte allt som man önskar och vill? hur saker som man lever för, brinner för och vill ska finnas i all evighet bara kan försvinna... det kan gå långsamt, det kan gå fort. i detta fall har det kommit långsamt smygandes med en känsla av otillräcklighet och skuld. har trott, hoppats och önskat i mitt sinne att allt skulle lösas, att solen skulle gå upp igen...
men så, kommer slutet, oundvikligt med en kraft som lämnar en liggandes ensam, som på ett kallt betonggolv medan ett iskallt regn öser ner. man inser sedan att det inte är regn utan tårar som klistrar mascaran fast utmed kinderna. är det inte konstigt att en person som aldrig bär smink, bär det när något sådant inträffar. ett ödets ironi. ska allt förstöras så ska det göras medan man ser bra ut. ett filmiskt uttryck i verkligheten...
skip to main |
skip to sidebar
walk with me
3 comments:
ibland känns livet filmiskt.. både på gott och ont. det kan vara un film noir eller en film d'amour i starka färger - men du är ändå huvudrollen i din egen film!
ser du magnolian i min blogg - den får du av mig!
tack, det behövs.
film noir... men visst är det konstigt att man i sin utsatthet ändå kan finna något vackert och skört som magnolian du ger mig...
ja.. det är märkligt hur det vackra och fula alltid går hand i hand - nästan oskiljaktigt.
men du vet väl om att vi är vackrast - du och jag! :)
Post a Comment