...varför, kan man fråga sig går inte allt som man önskar och vill? hur saker som man lever för, brinner för och vill ska finnas i all evighet bara kan försvinna... det kan gå långsamt, det kan gå fort. i detta fall har det kommit långsamt smygandes med en känsla av otillräcklighet och skuld. har trott, hoppats och önskat i mitt sinne att allt skulle lösas, att solen skulle gå upp igen...
men så, kommer slutet, oundvikligt med en kraft som lämnar en liggandes ensam, som på ett kallt betonggolv medan ett iskallt regn öser ner. man inser sedan att det inte är regn utan tårar som klistrar mascaran fast utmed kinderna. är det inte konstigt att en person som aldrig bär smink, bär det när något sådant inträffar. ett ödets ironi. ska allt förstöras så ska det göras medan man ser bra ut. ett filmiskt uttryck i verkligheten...